Historik Djupsjön

Djupsjön, ett nybygge bland skogar och fjäll

 

Djupsjön heter en liten by i Kalls socken i skogslandet ungefär mitt emellan Kall och Offerdal. Den fasta bosättningen i Djupsjönupphörde på 1930-talet och idag befolkas byn endast sommartid av fritidsfolk, flertalet med släktanknytning till platsen. Ansenliga skogsarealer tillhör byn och avverkningar bedrivs tid efter annan. Den årliga återkommande älgjakten är också en begivenhet som tillfälligt blåser liv i den avsomnade byn några dagar på hösten.

 

Området kring Djupsjön liksom fisket i sjön med samma namn var ursprungligen Kronans tillhörighet, ett sk avradsland, som utarrenderades till byamännen i några av byarna i östra delen av Kalls socken. Arrendeavgiften var mycket blygsam, men å andra sidan var också byamännens möjligheter att dra nytta av sitt avradsland begränsade i huvudsak till fisket.

 

År 1758 hade byamännen i Krok och Brattäggen i Kall fått sitt tillstånd att omvandla avradslandet till nybygge och vederbörlig utsyning hade i samband därmed företagits. Något större intresse att odla och bebygga sitt nybygge visade dock inte innehavarna.

De hade som det hette” icke ägt förmågan att samma nybygge vederbörligen hävda och förbättra”.

Men det fanns andra som var intresserade av nybyggen. Gustafs och Carlbergs kopparverk som en tid varit verksamt i trakten sökte odlingsbar jord för anläggande av torp. Torpen behövdes som kompletterande försörjning åt verkets anställda, gruvdrängar, hyttarbetare, kolare m.fl. 1767 fick kopparverket landshövdingämbetets tillstånd att med upphävande av nybyggarnas rätt placera bruksarbetarna Per Bergström och Johan Renklef i Djupsjön.

 

Avståndet mellan bostad och arbetsplats blev dock antagligen i drygaste laget för de två brukskarlarna, varför dessa tilldelades andra torp närmare bruket. I stället uppläts Djupsjön till Anders Mårtensson i Gråsjön mot att denne gottgjorde Per Bergström för det arbete den senare nedlagt på odling och husbyggnad. Summan bestämdes till 420 daler kopparmynt, varav 120 betalades kontant. Renklef hade för sin del inga anspråk på betalning på grund av att han inte nedlagt något arbete på platsen.

 

Djupsjön betraktades därmed som ett hemman, dock inte som ett vanligt skattehemman utan som bergsfrälsehemman. Innebörden därav var att hemmansränta till staten inte skulle utgå så länge hemmanet var i brukets ägo och bruksverksamheten ägde bestånd. En ytterligare markering av hemmanets status var att upplåtelsen registrerades hos bergstingsrätten, inte hos häradsrätten, vilket normalt skulle ha skett vid överlåtelse av skattehemman. Detta skedde den 7 juli 1773.

Den tillträdande hemmansbrukarens begränsade rättigheter samt en precisering av hans skyldigheter intogs i rättens protokoll:

 

Kopparverket förbehöll sig rätten till hemmanets skog. Detta förbehåll gjordes med tanke på framtida kolning, men det är ovisst om träkolning i nämnvärd omfattning verkligen förekommit i Djupsjön. Med tanke på avståndet och transportmöjligheterna är detta mindre sannolikt.

Anders Mårtensson skulle till verket betala avrad skatter och övriga pålagor. Dessa prestationer omvandlades till kördagsverken, som behövdes för bruksverksamheten.

Varje år skulle han frakta antingen 8 stigar kol från Rislägden eller Bonäset till hyttan i Huså eller lika många tunnor malm från gruvan till hyttan. Omfattningen av detta åtagande framgår förhoppningsvis något klarare av denna kalkyl:

 

1 stig kol = 12 tunnor. Hur mycket en tunna skulle rymma var inte fastställt en gång för alla utan kunde ändras från tid till annan. Dessutom var tunnmåttet olika för olika produkter. Enligt en förordning fån 1763 skulle en tunna träkol motsvara 1,78 hektoliter i nutida mått. En stig blev då drygt 2 kubikmeter och 8 stigar 16-17 kubikmeter.

Malmtunnan bör ha vägt ungefär 2 skeppund eller inemot 340 kg. Detta innebär att den årliga transportskyldigheten beräknad i enbart malmkörslor uppgick till 2½ ton eller något därutöver. Körbetinget bestod med andra ord i att frakta 20 kubikmeter träkol minst 20 km – detta under förutsättning att genaste vägen på Kallsjöns is kunde användas – eller 2½ ton malm omkring 3 km från gruvan till hyttan.

 

Även innehavarna av skattehemman var skyldiga att fullgöra sina årliga räntor genom körningar för kopparverket, som i sin tur betalade i reda pengar till staten. Denna skyldighet bestod i drygt 100 år och upphörde i början av 1850-talet. Förvandlingen av hemmansräntorna till körning för verket var en illa tåld anordning från hemmansåbornas sida. Åtskilliga tvister förekom i anslutning därtill och ingen av parterna tycks ha varit tillfreds med utfallet.

För nybyggaren i Djupsjön gällde därutöver en diffus skyldighet att när så påkallades, fullgöra ytterligare kol – och malmfrakter för brukets räkning. För sådant arbete skulle dock skälig ersättning utgå.

 

Klyvning av hemmanet, en vanlig företeelse under 1700 – och 1800 – talen, fick inte ske utan verkets tillåtelse. Inte heller skulle torp få avsöndras därifrån.

Slutligen stadgades att hemmanet skulle hävdas väl och bebyggas som lagen föreskrev.

Omvandlingen av Djupsjön till skattehemman kunde ske först när kopparverket släppte sitt grepp över egendomen. Men då hade redan generationer hemmansåbor avlöst varandra och ungefär åtta årtionden förflutit sedan Anders Mårtensson slog sig ned där.

 

Nedskrivet med ledning av uppgifter i Kammarkollegums arkiv och Riksarkivet.

 

Eskil Olelind

 

Copyright Bertil Jacobsson © All Rights Reserved